Polisens två flöden: publika konton, sluten kåranda och tjänstefel som inte syns utåt

Facebook är inte en sidoverksamhet för polisen. Det är både skyltfönster och bakrum. På polisen.se beskrivs de officiella kontona som dialog, brottsförebyggande information och trygghet. I februari 2025 uppgav forskaren Jens Alvén Sjöberg i Polistidningen att myndigheten då hade cirka 280 officiella konton. Parallellt har samma plattform rymt den slutna gruppen UMF, ”underbetald, missnöjd och förbannad”: omkring 5 000 medlemmar när Expressen avslöjade den 2013, mer än 7 700 när Aftonbladet återkom 2020.

Den här granskningen ställer de två flödena mot varandra. Den tar in kommunikationsbudget så långt den går att belägga, det moraliska dilemmat i att en våldsmonopolmyndighet också bygger varumärke, och ett konkret tjänstefel som visar hur en felaktig rapport kan rymmas i en senare, positiv porträttering. Kårandan från UMF är inte en separat kulturartikel. Den är bakgrunden till varför den första officiella versionen – rapporten, Facebookinlägget, patrullens samstämmiga minne – är svår att pröva.

Det publika flödet: nyheter, tack och ”människan bakom uniformen”

Polisen listar nationella konton på Facebook, Instagram, X, Linkedin, YouTube, TikTok och Twitch. Myndigheten skriver att sociala medier ska öka dialogen, sprida brottsförebyggande tips och ibland be allmänheten om hjälp. Kontona ska inte användas för larm eller anmälningar. Det är en saklig ram. Praktiken är bredare.

ESO-rapporten Ingen reklam tack (2021) beskriver polisens kommunikation som i huvudsak förtroendeskapande: saklig information om brott och arbete, men också proaktiv informering om vad myndigheten gör, mediaträning av talespersoner och rekryteringskampanjer. Intervjupersoner i rapporten säger att det är viktigt att ge ”polisens bild” av händelser och att korrigera missuppfattningar. En av dem avvisar att det vore att ”sminka grisen”. Rapporten noterar samtidigt Stefan Holgerssons äldre kritik: att polisen kan agera proaktivt för att tillrättalägga information och dölja det negativa.

Alvén Sjöberg, som forskar om polisens trygghetsskapande i sociala medier, säger 2025 att ”komma nära medborgarna” inte räcker som strategi. Han beskriver hur officiella konton ofta pumpar ut information, medan så kallade influencerpoliser på Instagram och TikTok blandar myndighetsbudskap med uniformsbilder, politiska inlägg, semester och ibland betalda samarbeten. I folks ögon, säger han, uppfattas polisen som en enhet. Ett fel blir då allas fel. Ambitionen att visa människan bakom uniformen krockar med att symbolerna ska bära hela kårens förtroende.

Det lokala flödet syns tydligt i Värnamo. I Värnamo Nyheter – artikeln bygger bland annat på trafikstatistik för 2017–2019 – säger lokalpolisområdeschefen Håkan Boberg att det inte går en dag utan tips eller önskemål om trafik. ”Så fort polisen gör ett inlägg på Facebook om olika trafikinsatser trillar kommentarerna in. Applåder i de allra flesta fall.” Trafikgruppens chef Peter Fransson sammanfattar mötet med allmänheten: ”Påfallande ofta tackar man oss – ’tack, jag behövde detta’.” Emanuel Strand, då trafikansvarig vid polisen i Värnamo, säger att de försöker ha kontroller dagligen och att de som ifrågasätter böter ofta redan har fortkörningar på sig.

Det är en begriplig bild av vardagspolis. Den är också en PR-funktion: Facebookinlägget om 20-minutaren blir beviset på närvaro, applåderna blir beviset på legitimitet, tacket blir beviset på att makten tas emot med tacksamhet. Den som bara läser det flödet ser en kår som lyssnar, botar och blir omtyckt.

Budgeten: det som går att räkna och det som inte redovisas

Polismyndigheten redovisar inte en separat post för sociala medier. Det ska sägas först. Anslag 1:1 Polismyndigheten föreslås i budgetpropositionen för 2026 till drygt 48,4 miljarder kronor. I den summan ryms yttre tjänst, utredning, it, lokaler och kommunikation. En öronmärkt siffra för Facebook och Instagram finns inte i årsredovisningen.

Det som går att belägga är personal, ramavtal och en blandad driftpost:

• ESO anger att kommunikationsavdelningen 2019 hade i medeltal 190 anställda (160 årsarbetskrafter). BESTA-statistiken visar en ökning från 99 till 187 anställda 2006–2019. Andelen kommunikatörer var 0,6 procent av myndigheten, under statsförvaltningens genomsnitt. Ungefär en tredjedel av kommunikationsverksamheten var presstalespersoner och pressekreterare. Nationellt mediecenter hade jour dygnet runt.
• I samma rapport noteras att polisen inte specificerar kommunikationskostnader, men att posten ”resor, representation, information m.m.” i årsredovisningen då låg på knappt 405 miljoner kronor. Det är inte en ren PR-budget. Representation, resor och information ligger i samma påse. Siffran visar att informationskostnader inte är osynliga, bara ospecificerade.
• I juli 2025 rapporterade Resumé att Polismyndigheten upphandlade strategiska kommunikationstjänster i ett ramavtal värt upp till 56 miljoner kronor på fyra år, uppskattat till cirka 10 miljoner kronor per år, till fast timpris 1 400 kronor. Avtalet ska omfatta varumärkesstrategi, kampanjer, internkommunikation, digital kommunikation och grafisk design. Referensuppdrag ska bland annat visa förmåga att förändra attityder hos breda målgrupper och utveckla koncept med inslag av förtjänad media. Myndigheten hade då samarbetat med Gullers Grupp sedan 2019, efter Prime.

Tio miljoner om året i byråstöd är inte hela kommunikationsmaskinen. Det är den del som köps in för att forma budskap. Personalen, kontona, medieträningen och den löpande produktionen ligger ovanpå. ESO:s poäng är den som består: staten mäter följare, inte om kommunikationen gör makten mer granskbar.

PR-dilemmat: information eller varumärke?

En myndighet med våldsmonopol har ett legitimt behov av att nå ut. Det ska sägas lika tydligt. Allmänheten behöver veta hur man anmäler, var en gärningsman eftersöks och vilka bedrägerier som pågår. Det är inte PR i nedsättande mening. Dilemmat uppstår när samma kanaler också ska skapa förtroende, attrahera sökande till polisutbildningen och ge ”polisens bild” av ingripanden som redan är omtvistade.

ESO sammanfattar tre syften hos tre myndigheter: polisen skapar förtroende, högskolan konkurrerar, Barnombudsmannen bildar opinion. För polisen är förtroendet både mål och mätetal. När målet är att allmänheten ska lita på kåren blir negativ information ett kommunikationsproblem, inte bara ett tillsynsproblem. Holgerssons kritik, som ESO återger, är att tillrättaläggandet kan bli systematisk. Polisens egna intervjupersoner svarar att transparens är styrdokumentets krav. Båda utsagorna kan vara sanna i olika rum: det officiella rummet och det slutna.

Moraliskt är skillnaden den här. Information säger vad som hände, med osäkerheter synliga. Varumärke säger vem vi är, med osäkerheter bortredigerade. En polisrapport som skriver ”varningsskott” i stället för ”vådaskott” är inte ett Facebookinlägg. Men den lyder samma logik: den bättre berättelsen ersätter den pinsamma. När den bättre berättelsen sedan blir den som sprids utåt – i media, i lokala konton, i tackflöden – blir PR:n en fortsättning på rapporten, inte en granskning av den.

Exemplet Värnamo: domen, rapporten och det senare porträttet

Jönköpings tingsrätt dömde den 13 mars 2012 Uno Lennart Emanuel Strand för tjänstefel, 40 dagsböter om 200 kronor, plus brottsofferfond. Han var polisman vid dåvarande polismyndigheten i Jönköpings län och bosatt i Värnamo. Målet har nummer B 1128-11. Åklagare var chefsåklagare Monica Mimer vid Riksenheten för polismål. Domen överklagades enligt dagboken; hovrättens utgång ingår inte i det här underlaget.

Händelsen, enligt tingsrätten: den 10 december 2010 stoppade Strand och kollegan Sofie Hallberg Labinot Mula, misstänkt för olovlig körning med avställd bil. Mula slet sig loss och sprang. Strand följde efter till fots, tog fram tjänstepistolen, gjorde mantelrörelse och avlossade ett skott mot ett gräsparti. Ingen skadades. Mula greps senare.

Det rättsligt tunga är inte bara skottet. Det är vad som skrevs efteråt. I rapporten i anslutning till händelsen beskrev Strand ett varningsskott: han skrek ”stanna eller jag skjuter”, väntade och sköt mot ett dike 50–100 meter från den flyende. Motsvarande uppgifter lämnade han i förhör den 12 april 2011. Kollegan Hallberg sade i förhör att Strand sagt att han skjutit ett varningsskott. Först den 31 maj 2011, och sedan i rätten, sade Strand att det var ett vådaskott. Han förklarade att rapporten inte stämde. Han tyckte händelsen var pinsam eftersom han gjort ett polisiärt handhavandefel. Han skrev varningsskott i stället för vådaskott ”eftersom han tyckte det var bättre”.

Tingsrätten fann inte styrkt att skottet var ett uppsåtligt varningsskott. Majoriteten utgick från vådaskott men dömde ändå för tjänstefel: förhållandena krävde inte höjd beredskap, misstanken var olovlig körning, Mula var enligt Strand själv 50–100 meter före honom, och vapnet hade hanterats oskickligt. Gärningen var inte ringa. En nämndeman var skiljaktig och ville döma för uppsåtligt varningsskott, bland annat för att den första rapporten, förhöret och träffpunkten talade för avsikt. Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen bedömde att Strand inte skulle skiljas från anställningen om han dömdes enligt åtalet.

Åtta år senare citeras Emanuel Strand, trafikansvarig vid polisen i Värnamo, i Värnamo Nyheter som en av rösterna bakom den lokala trafikbilden. Artikeln handlar om Facebookinlägg som ger applåder, om dagliga kontroller och om hur sällan folk protesterar mot böter. Öppna källor ger samma namn, samma yrke och samma ort som i domen 2012. Det går inte, utan ny myndighetsbekräftelse, att slå fast identiteten utöver den överensstämmelsen. Det som däremot kan sägas är mönstret: ett belagt tjänstefel som bland annat gällde hur händelsen skrevs ner, följt av att en polisman med samma namn i samma stad senare får gestalta den uppskattade vardagspolisen i lokalpressen.

Det är PR-dilemmat i miniatyr. Domen finns i akten. Porträttet finns i tidningen. Facebookflödet om trafikinsatserna behöver inte nämna skottet 2010. Allmänheten som tackar för böterna ser inte rapporten som först sade varningsskott.

Det slutna flödet: UMF 2013 och 2020

År 2013 avslöjade Expressen att ungefär 5 000 poliser ingick i UMF. Gruppen startades i februari 2012 av åtta poliser, i samband med ett fackligt arbete kring sociala medier. Endast poliser och polisstudenter släpptes in. Polisförbundets ordförande Lena Nitz var medlem från starten. Hon sade att inläggen var oacceptabla och att hon skämdes. Rikspolischefen Bengt Svenson kallade språket ovärdigt vuxna människor men menade att forumet låg bortom hans ansvar.

Gruppen lades inte ner efter avslöjandet. Aftonbladet visade 2020 att UMF då hade mer än 7 700 medlemmar, inklusive pensionerade poliser. I samband med Black lives matter skrevs demonstranter av som ”kriminella invandrarungdomar” och ”förortshuliganer”. En kollega som knäböjde i uniform jämfördes med att heila. En medlem som tidigare omplacerats för rasistiska uttalanden beskrev invandrare som ”den mörka kraften”. Kommunpolisen Nadim Ghazale sade att de flesta inte tänker så, men att få orkar ta debatten i gruppen: ”man blir uppäten, de är för högljudda.” Han påpekade också det som den här granskningen gäller: poliser på sociala medier är fortfarande poliser, även i polotröja.

Samma år som Värnamo-artikeln beskriver applåder under officiella trafikinsatser på Facebook, rymde alltså den slutna polisgruppen på samma plattform rasistiskt kodat hån. Det är inte två epoker. Det är två rum.

Vad Westman såg i bakrummet

Polisen och kriminologen Johanna Westman publicerade 2015 Den uniformerade verklighetens polisblick vid Linnéuniversitetet. Hon var själv medlem och analyserade hur poliser representerade sig när ingen utomstående skulle lyssna. I februari 2015 hade gruppen 5 469 medlemmar. Omkring 30 procent av dem som kommenterade var kvinnor, men bara drygt 10 procent av inläggen var skrivna av kvinnor.

Den dominerande bilden kallar hon den uniformerade verklighetens polisblick: en kamp mellan polisen och ”buset”, media, politiker, kriminologer och den egna ledningen. Riktigt polisarbete är ingripande och vapen. Kollegialiteten är en enad front. Parollen hon återger är att det bara finns en färg: blå. När kollegor skjuter hyllas de. När media granskar blir det ett ”drev”. En röst formulerar kårandan rakt: ”Kåranda, kollegialitet och högt i tak, absolut.” Westmans poäng är att takhöjden var hög mot omvärlden och låg mot den som bröt mot kollektivet. Kritik avvisades systematiskt.

I april 2026 skrev Stefan Holgersson i Polistidningen att poliser skapat interna chattgrupper för det som inte går att säga öppet. Han beskriver tystnaden som priset för att tillhöra ”det blå laget”. Facebookgruppen är inte den enda formen. Logiken är densamma.

Kvinnorna: måltavla utåt, osynliggjord kollega inåt

Expressens första artikel visade att hatet mot kritiker inte var könsneutralt. Elisabet Höglund kallades ”dement”, ”häxa” och ”mumie i clownperuk”. Advokaten Kerstin Koorti, som företrädde änkan efter den 69-årige man som sköts i Husby, önskades in i gisslan. Johanna Langhorst och Eva Franchell avfärdades som skit som luktar illa. En ung kvinnlig journalist möttes av att pappa nog var stolt över sin flicka. Manliga kritiker hånades som clown eller tomte. Kvinnliga kritiker hånades som kropp.

Westman visar att samma blick vändes inåt. Manliga skjutningar hyllades. En filmad kvinnlig hundförare med batong kallades ”bananas” och fick höra att hon inte ska vara polis. En tråd om sexuella trakasserier avfärdades som komplimanger. Maskulinitetsnormen sades sällan rakt ut och utmanades därför inte.

Arian Rostamis avhandling, återgiven i Polistidningen 2024, visar att 44 procent av de kvinnliga poliserna i studien upplevt könsbaserade trakasserier, ofta skämt om metoo. Lundgren och Wieslander beskriver samma år i Police Quarterly varför trakasserier inte anmäls: kollegial lojalitet och ”male network acceptance”. Om kåren tystar sina egna kvinnor blir en civil kvinnas utsaga mot en kollegas rapport ännu svårare att bära.

Mened, lojalitet och den första versionen

UMF innehåller inte belagda menedsdomar. Det som Expressen dokumenterade är ilska mot rätten när polismans iakttagelse inte räcker: ”Räcker inte polismans iakttagelser längre, måste man ha ytterligare ett vittne???” Tingsrätter kallades lekstuga, nämndemän ”tröttmössor”. Amerikanska dödsskjutningar hyllades som ”justice served”.

Strands mål visar mekaniken i ett enskilt fall. Den första skriften sade varningsskott. Den senare utsagan sade vådaskott, med förklaringen att det pinsamma skulle döljas. Tingsrätten dömde inte för mened. Den dömde för tjänstefel och lät den första rapporten väga mot den senare berättelsen. Det är precis den spänningen en rätt ska tåla – och precis den spänning UMF:s kåranda och den publika PR:n gör obekväm.

Högsta domstolen har 2025 prövat polisiärt tjänstefel i två mål. Åklagarmyndighetens vägledning 2025:06 påminner om att bestämmelsen ska skydda enskilda mot godtycke. I februari 2026 åtalades enligt Polistidningen en polis för att ha avbrutit en målsägandes berättelse om våldtäkt. Åtalet är inte en fällande dom. Det visar att vittnesmål kan kapas före eden.

Vad läsaren ska göra med de två flödena

Den som bara följer polisens officiella konton ser närvaro, tack och trafik. Den som bara läser UMF-citat ser hat. Båda är ofullständiga. Poängen är avståndet: samma myndighet, samma plattform, olika rum. I det publika rummet är lojaliteten mot bilden. I det slutna rummet är lojaliteten mot kollegorna. I akten, när den finns, syns vad som skrevs först.

Därför hör granskningen ihop med det praktiska: filma när det är lagligt, bygg en tidslinje, anmäl med underlag och läs anmälningsstatistiken. För den som ser mönstret inifrån är kanalen dokumentation, visselblåsarlagen och JO – inte en ny sluten grupp.

Vanliga frågor

Hur mycket lägger polisen på sociala medier?

En öronmärkt post finns inte i årsredovisningen. Det som går att belägga är bland annat 190 anställda vid kommunikationsavdelningen 2019, en blandad driftpost för resor, representation och information på knappt 405 miljoner kronor samma period, och ett ramavtal 2025 på upp till 56 miljoner kronor över fyra år för strategisk kommunikation, uppskattat till cirka 10 miljoner kronor per år.

Är officiella poliskonton propaganda?

Nej, inte som kategori. Brottsförebyggande information och efterlysningar är kärnuppgifter. Dilemmat uppstår när samma kanaler också ska bygga förtroende och varumärke, och när den publika bilden inte rymmer belagda fel.

Begick poliser i UMF mened?

Det är inte belagt. Mened kräver ed i domstol. UMF visar attityder till beviskrav. Strand-målet visar ett belagt tjänstefel där den första rapporten och den senare utsagan skilde sig åt.

Lever UMF kvar?

Gruppen fanns 2013 med cirka 5 000 medlemmar och 2020 med mer än 7 700. Holgersson beskriver 2026 interna chattgrupper för det som inte sägs öppet. Plattformen kan bytas. Lojalitetslogiken behöver inte göra det.

Källor

• Jönköpings tingsrätt, dom 2012-03-13 i mål B 1128-11, inklusive dagboksblad
• Värnamo Nyheter: ”Påfallande ofta tackar man oss”
• Expressen: Facebook-gruppen avslöjar poliserna (2013)
• Expressen: Poliser om Husby: Skicka i väg patrasket (2013)
• Aftonbladet: Svarta svenskar hånas i polisens slutna grupp (2020)
• Johanna Westman, Den uniformerade verklighetens polisblick, Linnæus University studies in policing nr 002-2015
• Polismyndigheten: Polisen på sociala medier
• Polistidningen: Forskare om polisens sociala medier (Alvén Sjöberg, 2025)
• ESO 2021:3 Ingen reklam tack
• Resumé: Polisen köper kommunikation för upp till 56 miljoner (2025)
• Budgetpropositionen 2026, utgiftsområde 4
• Polistidningen: Det skämtas om metoo (Rostami, 2024)
• Lundgren & Wieslander, Police Quarterly (2024)
• Holgersson i Polistidningen: Tystnaden dödar (2026)
• Högsta domstolen: tjänstefel vid polisingripanden (2025)
• Åklagarmyndigheten: Rättslig vägledning 2025:06 Tjänstefel