Gotlandsaffären och Peter Rätz: infiltratörer, droger och bevisning som aldrig blev enkel

Sammanfattning: Gotlandsaffären är inte en enkel berättelse om att någon “planterade bevis” och att allt därefter är klarlagt. Det som kan beläggas i de öppna källorna är allvarligt nog: en narkotikaaffär på Wisby hotell beskrivs som polisens egen iscensättning, polisens infiltratör Peter Rätz hade en central roll, lokala aktörer ska enligt Sveriges Radio inte ha förstått upplägget fullt ut, och flera senare granskningar beskriver en informatörsverksamhet där gränsen mellan brottsbekämpning och brottsframkallande blev farlig.

Den här texten är en granskande bakgrundsartikel, inte en guide. Syftet är att skilja mellan det som är dokumenterat, det som påstås av namngivna personer och det som inte bör formuleras som säker sanning utan domstols- eller myndighetsstöd.

Vad kan beläggas?

• Sveriges Radio rapporterade 2013 att polisen iscensatte en narkotikaaffär på Wisby hotell i maj 2000 och att Peter Rätz senare uppgav att tre kilo heroin försvann under mystiska omständigheter.
• SR skriver också att Visbypolisen och senare den lokale åklagaren inte visste att affären var något polisen på fastlandet hade iscensatt.
• Expressen rapporterade 2006 om Peter Rätz uppgifter om ett påstått telefonsamtal där höga polischefer skulle ha godkänt upplägget. Carin Götblad förnekade detta och sade att samtalet aldrig ägt rum.
• Aftonbladets genomgång av böckerna Infiltratören och Hanteraren beskriver en bredare härva kring informatörer, påstådd brottsprovokation, undanhållen bevisning och vapenhantering.
• Svenska Dagbladet publicerade 2008 en debatttext där Carin Götblads linje beskrevs som att oegentligheter och lagbrott i Gotlandsärendet skulle ha berott på Olle Liljegren som drivande kraft.

Vad betyder “planterad bevisning” här?

Ordet “plantering” bör användas försiktigt. Källorna ger stöd för att affären var iscensatt och att informatörens roll inte var synlig i domstolen på det sätt den borde ha varit om den skulle kunna prövas fullt ut. Det är däremot en annan sak att slå fast exakt vem som placerade vad, med vilket uppsåt och med vilken rättslig betydelse. Det bör formuleras som en bevis- och rättssäkerhetsfråga, inte som ett bevisat faktapåstående om varje detalj.

Det centrala problemet är ändå tydligt: om staten skapar förutsättningarna för ett narkotikabrott, använder en infiltratör i den kedjan och domstolen inte får hela bilden, blir bevisningen svår att värdera. Då riskerar rätten att döma på en berättelse som ser mer spontan och oberoende ut än den i praktiken var.

Hur långt kan man gå om polisens roll?

Det går att säga att polisen enligt SR iscensatte en heroinoperation och att Peter Rätz enligt flera källor användes som hemlig infiltratör. Det går också att säga att svensk debatt och granskning har beskrivit informatörer som fick pengar, kontakter och handlingsutrymme i kriminella miljöer. Men det går inte, utifrån de här källorna ensamma, att generellt påstå att polisen “försåg informatörer med droger”.

En mer hållbar formulering är att polisens metod i Gotlandsaffären och i den bredare informatörshärvan tycks ha fört staten mycket nära den brottslighet som skulle bekämpas. När kontakter, upplägg och narkotikaaffärer delvis skapas eller styrs av polisens egna källor, blir frågan inte bara vem som bar drogerna utan vem som byggde situationen.

Varför är detta relevant 2026?

Gotlandsaffären ligger långt tillbaka i tiden, men frågan är modern: hur mycket får staten skapa, dölja och analysera innan rättssäkerheten blir beroende av myndighetens egen version? Den frågan återkommer i dag i nya former – genom massdata, AI-verktyg, kameror och underrättelsesystem.

Därför hör denna artikel ihop med vår statistiksida och med granskningen av Palantir och polisens analysverktyg. Enskilda fall visar mekanismen. Statistik och nyare teknik visar hur samma maktfråga kan skala upp.

Vad ska läsaren ta med sig?

• Skilj mellan belagt, påstått och bestridet.
• Var misstänksam mot bevisning där statens egen roll i händelsekedjan inte redovisas öppet.
• Fråga alltid: vem initierade kontakten, vem skapade möjligheten och vad fick domstolen faktiskt veta?
• Läs granskningar tillsammans med statistik och myndighetsbeslut, inte som en ensam sanning.